Knäartros och fysisk belastning från arbete
Text ur faktablad från Arbets- och miljömedicin, 2000
Artros innebär att en led är utsatt för kronisk ledförstöring. Det är ett tillstånd av ledsvikt där symtom och röntgenförändringar är desamma oavsett vad det är som har förorsakat tillståndet. Artros är den vanligaste ledsjukdomen. Hos äldre är den vanligare än till exempel hjärtsjukdom eller diabetes. En eller flera leder kan drabbas och medför ofta en omfattande nedsättning av funktionen i de drabbade lederna med betydande smärta och värk.
Tillståndet karakteriseras av förändringar i ledbrosket och det underliggande (subkondrala) benet. Ledbrosket är normalt mycket slätt och glänsande, men blir redan vid tidiga artrosförändringar trådigt och ojämnt. Broskförstöringen kan orsaka att det underliggande benet blottläggs samtidigt som benutväxt (osteofytbildning) och bennybildning (skleros) sker i kroppens försök att reparera skadorna. Cystbildningar och benkollaps i senare skeden medför deformiteter och i vissa fall kan leden komma ur sitt läge (subluxation).
De biokemiska förändringar som sker i brosket vid artros är i första hand inte förknippade med ålder även om ledbrosket i normalfallet förändras vid stigande ålder från att vara slätt och blåvitglänsande till att bli gulaktigt och ojämnt.
Artrossjukdomen utvecklas ofta under ett långdraget och symptomlöst skede innan besvären ger sig tillkänna. Eftersom sjukdomen utvecklas långsamt går det ofta många år mellan de första symtomen och fram till det att funktionsnedsättningen blir så svår att kirurgi blir nödvändig.
Artros i knäleden
Knäleden omfattas av tre delar; leden mellan lårben och underben som består av två delar, en inre (medial) och en yttre (lateral) del, samt leden mellan knäskål och lårben. Artros kan förekomma i en led eller i flera samtidigt. I den mediala delen av knäleden förekommer artros betydligt oftare än i den laterala.
Förekomsten av artros i knäleden är högre hos män än hos kvinnor upp till 45-årsåldern. Därefter ökar andelen kvinnor med artros dramatiskt. Grovt räknat anses att omkring 10 procent av befolkningen över 65 år har symtomgivande knäartros. I åldersgruppen 35 till 54 år har omkring 1 procent knäartros som ger värk. Olika studier redovisar dock olika förekomst av knäartros i befolkningen. Det kan bero på att definitionen av artros varierar och på vilken befolkning som studeras.
Röntgenologisk artros oavsett symtom har länge varit en vanlig definition vid studier av utbredning och förekomst i befolkningen eller i yrkesgrupper. Röntgen kan också tolkas på olika sätt och röntgenbilderna kan vara tagna under belastning, oftast i stående på ett eller två ben eller i obelastat läge med patienten i liggande ställning. Bristen på standardiserade röntgentekniker, de olika tolkningarna av röntgenbilder samt om symtom inkluderas eller inte, leder till avsevärda skillnader i uppskattningar om hur pass vanlig knäartros är. I klinisk verksamhet krävs vanligtvis att ledbrosket är sänkt och därmed att ledspringan är minskad och att röntgenbilderna är tagna under belastning som underlag för att ställa diagnosen knäartros. Enbart förekomst av osteofyter anses inte vara tillräckligt för att fastställa diagnos.
Studier har visat att röntgenverifierad tidig artros inte alltid leder till ett stadium med svår funktionsnedsättning, utan att i ungefär häften av fallen förblir sjukdom stationär och symtomfri.
I tidiga skeden av artros kan röntgenbilderna vara tämligen normala, samtidigt som artroskopi på ett tidigt stadium kan avslöja ganska påtagliga broskförändringar.
Varför får man artros i knät?
De grundläggande mekanismerna för utveckling av artos är ännu inte kända. Vad som hittills är känt är att ett flertal riskfaktorer påverkar förstörelse av ledbrosk. Någon form av ärftlighet anses allmänt finnas, även om den genetiska bakgrunden är ofullständigt känd. Det finns dock molekylärbiologiska undersökningar som har visat att tidigt debuterande artros kan bero på defekter i genen för broskkollagen. Ledbroskets motståndskraft kan minska på grund av detta och artros kan uppträda relativt tidigt i livet.
Riskfaktorer och riskyrken
Flera stora undersökningar har visat att människor i vissa yrken har en ökad risk för att utveckla knäartros. Det gäller byggnadsarbetare, varvsarbetare, rörläggare, lantbrukare, brevbärare, idrottslärare, skogsarbetare och städerskor. Även yrkestitlar som livsmedelsarbetare, renhållningsarbetare, trädgårdsarbetare, metallarbetare, mattläggare, sågverksarbetare, gruvarbetare, rörmokare, varubud, fartygs- och maskinpersonal har visat sig vara vanligare bland dem som senare utvecklar knäartros. Dessa yrkestitlar omfattar nästan enbart män. Endast kvinnliga jordbrukare och städerskor har visat sig ha en högre risk, men hade kvinnor varit verksamma i de övriga yrkena hade sannolikt även de varit i riskzonen. Bland kvinnor har de som vårdat äldre anhörig eller handikappat barn i hemmet visat sig ha en ökad risk för att utveckla knäartros.
Vad är det i dessa yrken som gör att risken för artros i knäna ökar?
Gemensamt för de ovan nämnda yrkena är att de anses vara fysiskt krävande. För att få en mer exakt bild av hur riskfaktorerna ser ut har några undersökningar gått ett steg längre än yrkestitlar och frågat efter vilka arbetsställningar och fysiska belastningar man har haft under livet, fram tills dess symtomen debuterade. Resultatet från några av dessa studier har visat att lyft, huksittande, knästående och hopp mellan olika höjder, till exempel i och ur fordon kan innebära en ökad risk när de utförs ofta eller i längre intervall.
Effekten av belastningarna på knäleden skulle kunna orsaka skada på såväl ledbrosk som på menisk och korsband, när belastningarna överskrider en viss nivå. Att skada på menisk- eller korsband ger ökad risk för artros redan vid unga år är välkänt. Förmodligen är mekanismerna desamma även vid mindre traumata och repetitiva belastningar. Exakt hur mekanismen ser ut är dock ännu okänd.
Övervikt och sport
I flera studier har övervikt visat sig vara en riskfaktor för knäartros hos både kvinnor och män. Med övervikt menas i allmänhet att det rör sig om en BMI (body mass index) på 25 eller mer. Enligt en studie har även en måttlig övervikt på strax under 25 visat sig höja risken för knäartros. Innan detta är visat i fler studier kan dock inte en måttlig övervikt anses tala emot att en knäledsartros i arbetsskadelagens mening bedöms som orsakad av arbetet.
Kvinnor och män som har varit aktiva idrottsutövare har visat sig ha en förhöjd risk för att utveckla knäartros. Fotbollsspelare har en tydligt ökad risk liksom de som ägnat sig åt ishockey, bandy och skidåkning. Elitnivå förefaller innebära en högre risk jämfört med vanligt motionsidrottande. Däremot har det inte visat att jogging eller daglig, måttlig fysisk aktivitet som till exempel att cykla till och från arbetet eller att gå promenader skulle innebära någon ökad risk.
Vilka behandlingar finns?
Behandling av knäartros varierar med patient och aktuellt sjukdomsstadium. Eftersom helhetsbilden bakom utvecklingen av artros ännu inte är klar, finns det följaktligen inte heller en effektiv behandling för att förhindra eller bromsa förstöring av ledbrosk.
Den behandling som ges kan vara fysikalisk med träning av styrka och rörlighet samt olika former av smärtlindring till exempel TNS (transkutan nervstimulering) eller akupunktur. Viktminskning kan ge en påtaglig symtomlindring och även hindra att artrosen förvärras. Den farmakologiska behandlingen är i första hand smärtlindring med paracetamol och antiflogistika (NSAID). Kirurgisk behandling kan bli nödvändig i senare skeden av artros. Knäleden kan helt eller delvis ersättas av en inopererad knäprotes med ett gott resultat som innebär en smärtfri och stabil led. Det utförs omkring 6 000 protesoperationer i Sverige varje år och antalet ökar stadigt.
Yrkesrådgivning är viktig för patientens möjlighet att fortsätta sin yrkesverksamhet. Det har tyvärr visat sig att prognosen för återgång till arbetslivet inte är särskilt bra för de patienter som haft knäartros som krävt protesoperation. I en grupp på 201 protesopererade svenska kvinnor och män mellan 55 och 64 år återgick cirka 20 procent till yrkesarbete efter operationen jämfört med en lika stor kontrollgrupp i samma ålder där drygt 60 procent var arbetsföra. Även om smärta och funktion påverkas positivt av att knäleden ersätts av en protes blir inte arbetsförmågan hos flertalet av patienterna återställd fullt ut.
Författare
Hélène Sandmark, ergonom, med.dr
Faktabladet baseras till vissa delar på Socialstyrelsens information om Knäartros, Medicinsk Faktadatabas - MARS.
Tillbaka