Grupp av människor utför träningspass i park

Mer än hälften med obesitas får ingen diagnos

Övervikt och obesitas, det vill säga fetma, är ett växande problem såväl globalt som i Stockholms län. Trots det får bara omkring 40 procent av de som uppfyller kriterierna för obesitas en diagnos. En ny rapport från Centrum för epidemiologi och samhällsmedicin (CES) visar dessutom att behandling för obesitas ges på olika villkor beroende på ålder, kön, födelseland och inkomst.

Både övervikt och obesitas har ökat under de senaste 50 åren av orsaker som ändrade livsvillkor, större tillgång till mat och minskad fysisk aktivitet i vardagen. Sedan 1980-talet har det skett en tredubbling av obesitas i befolkningen. Andelen vuxna med obesitas ligger nu på cirka 13 procent i Stockholms län och 16 procent i övriga landet. Inom vården finns i dag tre behandlingsalternativ vid obesitas; rådgivning om levnadsvanor, läkemedel eller operation. Men det är många som inte fångas upp av vården och därför inte erbjuds behandling.

– Det sker en kraftig underdiagnostisering av obesitas i Stockholms län och bland dem som får en diagnos är det bara två tredjedelar som får någon typ av behandling inom den offentliga vården, säger rapportförfattare Liselotte Schäfer Elinder, vid CES.

Rapporten visar att den vård som ges för obesitas är ojämlik på flera sätt. Bland annat får män diagnos och behandling för obesitas i lägre utsträckning än kvinnor trots att det är något vanligare att män har sjukdomen.

Olika villkor för operation och läkemedel

Obesitasoperation är den effektivaste behandlingsmetoden mot obesitas. Inom den offentliga vården i länet erbjuds obesitasoperation till omkring fyra procent av de som fått en diagnos. Det är vanligare att yngre personer med en obesitasdiagnos opereras jämfört med patienter över 50 år.

– Obesitasoperation rekommenderas inte för personer över 60 år, men i praktiken ser vi att operationer görs i lägre utsträckning redan efter 50 års ålder, säger Liselotte Schäfer Elinder.

Sannolikheten att få en obesitasoperation inom den offentliga vården är något lägre för personer födda utanför Norden jämfört med personer födda i Norden (4,2 procent respektive 4,6 procent). Fler medelinkomsttagare med obesitas får en operation trots att diagnosen är vanligare bland låginkomsttagare (4,0 procent respektive 3,4 procent). Ytterligare en tydlig skillnad är att det tar tio till elva månader längre tid från diagnos till operation för dem med låg inkomst jämfört med dem med hög inkomst.

Förskrivna läkemedel varierar med inkomstnivå

Vilka läkemedel som skrivs ut mot obesitas varierar också beroende på patientens inkomstnivå. Det är närmare tre gånger vanligare att höginkomsttagare behandlas med dyra, icke-subventionerade läkemedel, jämfört med låginkomsttagare. Omvänt är det cirka dubbelt så vanligt att låginkomsttagare får subventionerade läkemedel.

– Det innebär att de patienter som kan betala mer oftare får tillgång till de nyare och mer populära läkemedlen mot obesitas, säger Liselotte Schäfer Elinder.

Det finns flera orsaker till att obesitasvården är ojämlik i dag. Det kan bland annat bero på varierande allvarlighetsgrad av obesitas inom patientgruppen, hur patienterna själva upplever sina besvär, stigmatisering och diskriminering, betalningsförmåga till inköp av läkemedel och privat vård samt vårdpersonalens kunskapsnivå om obesitas.

– Med tanke på hur obesitas påverkar livet och hälsan skulle vården behöva ställa diagnoser och erbjuda behandling i mycket större utsträckning än i dag, säger Liselotte Schäfer Elinder och fortsätter:

– Ett större fokus på förbyggande och hälsofrämjande insatser skulle minska trycket på obesitasvården, vilket i sin tur skulle ge bättre förutsättningar för mer jämlik diagnostik och behandling.