Psykisk ohälsa vanligt bland asylsökande

Mätningar gjorda med screeningverktyget Refugee Health Screener (RHS-13) visar att psykisk ohälsa är vanligt bland asylsökande och nyanlända. De allra flesta erbjuds vård, men många tackar nej. Det framkommer i en uppföljning av användandet av RHS-13 vid två vårdcentraler i Region Stockholm.

Nytt arbetssätt för tidig upptäckt av psykisk ohälsa

I Region Stockholm har åtta vårdcentraler ett särskilt uppdrag att erbjuda asylsökande och nyanlända en frivillig hälsoundersökning. Under 2018 infördes ett nytt arbetssätt på två av vårdcentralerna för att förenkla tidig identifiering av psykisk ohälsa i samband med dessa hälsoundersökningar. Arbetssättet innebar en implementering av screeningverktyget Refugee Health Screener (RHS-13) som består av 13 frågor med syfte att avgöra om en person har symtom på mild, medelsvår eller svår psykisk ohälsa.

I en ny rapport presenterar Centrum för epidemiologi och samhällsmedicin (CES) en uppföljning av införandet av RHS-13.

Psykisk ohälsa vanligare i vissa grupper

Rapporten visar att psykisk ohälsa, mätt med RHS-13, är vanligt bland asylsökande och nyanlända. Nästan hälften (48 procent) av dem som screenades med RHS-13 visade symtom på psykisk ohälsa, och en femtedel (22 procent) hade svår psykisk ohälsa.

Resultaten tyder på att psykisk ohälsa är vanligare bland asylsökande än andra migrantgrupper. Och nedbruten data visar att symtom är vanligare bland kvinnor, äldre och personer från medel- och höginkomstländer.

De flesta erbjuds vård men många tackar nej

När RHS-13 infördes fick vårdcentralerna förslag på åtgärder för patienter med symtom på psykisk ohälsa. Rapporten visar att de allra flesta patienterna erbjöds en åtgärd. Bland personer med symtom på svår psykisk ohälsa erbjöds 85 procent en åtgärd, 12 procent hade redan en etablerad kontakt med vården och 3 procent erbjöds inte någon åtgärd.

Trots att de flesta erbjöds vård var det många som tackade nej. Nästan 40 procent av dem som visade symtom på psykisk ohälsa avböjde vidare vårdkontakt.

– Vi vet sedan tidigare att asylsökande och nyanlända oftare uteblir eller har svårare att nå vården än andra grupper. Det i sin tur kan bero på svårigheter i etableringen eller asylprocessen, svårigheter att orientera sig i svenska hälso- och sjukvårdssystemet eller stigmatisering kring psykisk ohälsa, säger Ana Hagström, biträdande chef vid enheten för implementering och utvärdering på CES, och en av rapportens författare.

Öppnar upp för samtal om psykisk ohälsa

Vårdpersonal som använt RHS-13 tycker att verktyget har varit behjälpligt för att initiera samtal om psykisk ohälsa. RHS-13 har också gjort arbetet mer konsekvent, och det har varit fördelaktigt att använda ett screeningverktyg som är översatt till flera språk.

En del menar dock att screeningverktyg som RHS-13 är överflödiga när det redan finns inarbetade rutiner. I sådana fall beskrivs ändå RHS-13 som ett bra komplement och stöd när vårdpersonalen är ny eller kanske saknar tillräcklig kunskap om asylhälsovård.

– Även om vissa inte ser behov av RHS-13 kan det finnas stora fördelar med att införa en standardiserad metod just för att säkerställa att alla vårdgivare kan erbjuda adekvat handläggning, oavsett om man är ny på asylmottagningen eller har arbetet där länge, säger Ana Hagström.

Vårdpersonalen är överens om att tidig identifiering av psykisk ohälsa är viktigt och att ett screeningverktyg kan vara användbart. För att permanent införa ett nytt arbetssätt ser personalen behov av korta kontaktvägar, stöd från ledningen och att det inte tar för mycket tid och andra resurser.

Mer data behövs

Införandet av RHS-13 och uppföljningen som presenteras i rapporten är en del i ett arbete att förbättra och utveckla hälsoundersökningarna för asylsökande och nyanlända. Det förbättringsarbetet fortsätter, men det behövs mer data och forskning.  

– Nästa steg blir att införa RHS-13 på fler asylmottagningar i Region Stockholm, och att titta djupare på screening i hälsoundersökningskontext och öka kunskapen om varför patienter avstår vård, säger Ana Hagström.

 

Publicerad 2020-06-10