Tabell 8.2. Vistelse i grönområden, förändring över tid. Andel (procent) av befolkningeni Stockholms län som vistas i grönområden ”sällan” (<1 gång/månad). Uppdelat på åren 2007, 2015 och 2023.
| 2007 | 2015 | 2023 | |
| Vistas sällan i grönområde | 8,1 | 7,6 | 10 |
Gröna miljöer anses delvis kunna motverka de negativa effekterna av en ökad urbanisering och erbjuder en möjlighet för människor att umgås och vara fysiskt aktiva. De flesta i Stockholms län har ett grönområde inom gångavstånd från bostaden. Dessa ytor används dock inte i lika stor utsträckning av alla samhällsgrupper.
För tvåhundra år sedan bodde bara tio procent av människorna i Sverige i tätorter. Idag är det så gott som tvärtom – enligt Statistikmyndigheten (SCB) bor 88 procent av Sveriges befolkning i städerna [1]. Denna process kallas för urbanisering och innebär att befolkningen flyttar från land till stad. I Stockholms län bor hela 97 procent av invånarna i tätorter [1] och därmed påverkas länsbefolkningens hälsa, både direkt och indirekt, av stadsmiljöerna.
Urbanisering innebär påtagliga utmaningar när det gäller att skydda människors rätt till god hälsa och miljö
När fler människor flyttar till städerna krävs det nya bostäder, ny infrastruktur och fler tjänster, som handel, skolor och vårdanläggningar. I många fall medför urbanisering ekonomiska och sociala fördelar för människor. Med rätt planering och lagstiftning kan urbanisering öka möjligheterna till en mer effektiv energianvändning i samhället [2]. Urbaniseringsprocessen innebär även påtagliga utmaningar när det gäller att skydda människors rätt till god hälsa och miljö: till exempel blir det fler människor som kommer att bo i områden med höga halter av luftföroreningar och buller och med lite stadsvegetation. Uppmärksamheten kring dessa utmaningar har lett till ett ökat globalt intresse för naturbaserade och hållbara lösningar. Gröna miljöer anses, till viss del, kunna motverka de negativa effekterna av en ökad urbanisering och erbjuder dessutom en möjlighet för människor att umgås och ägna sig åt fysiska aktiviteter. Urban grönska betraktas därför alltmer som en viktig naturlig resurs som kan bidra till bättre luftkvalitet i städerna och främja både fysisk och mental hälsa hos befolkningen [3, 4].
Tätorterna i Stockholms län har generellt mycket grönska. De gröna kilarna – en stjärnformig struktur av naturområden som sträcker sig från förorternas ytterkanter in till stadens centrala delar – erbjuder befolkningen en stor tillgång på natur på nära håll. I Stockholms stad finns det cirka 45 000 träd på gator och torg i kommunen [5]. Denna grönska är ingen självklarhet och det stora exploateringstrycket på många håll i länet gör att grönområdena naggas i kanterna och blir allt mindre.
Enligt vetenskapliga studier varierar människans förmåga att känna samhörighet med naturen med åldern.
Enligt resultat från MHE 23 har i genomsnitt 96 procent i storstads- och förortskommunerna i Stockholms län ett grönområde inom gångavstånd från sin bostad. Grönområde definieras i undersökningen som park, skog eller friluftsområde. Andelen i övriga kommuner som har ett grönområde inom gångavstånd är i genomsnitt 94 procent. I den förra enkätundersökningen, MHE 15, var det i genomsnitt 96 procent av befolkningen i storstadskommunerna, och 97 procent i förorts- och pendlingskommunerna, som rapporterar att de har ett grönområde inom gångavstånd från sin bostad.
Ekerö och Lidingö är de kommuner där tillgången till grönområden är störst – färre än en procent av invånarna där uppger att de saknar ett grönområde inom gångavstånd från bostaden. I andra änden av skalan ligger Botkyrka, där över nio procent svarar att de inte har ett grönområde inom gångavstånd (figur 8.1). Jämfört med MHE 15 rapporterar ett större antal personer från ett flertal kommuner i länet att de inte har ett grönområde inom gångavstånd från bostaden (figur 8.1). Bland kommunerna där denna andel ökar finns Lidingö, Danderyd, Norrtälje, och Järfälla. Ökningen kan ha olika förklaringar. Även om dessa kommuner har många gröna omgivningar kan det ha byggts helt nya bostadsområden vilket gör att boendemiljöerna nu skiljer sig i jämförelse med tidigare år. Det är också möjligt att förtätning har lett till att vissa grönområden har minskat.
Tillgång till ett grönområde inom gångavstånd från bostaden är kopplad både till vilken typ av kommun de befolkningen bor i och deras inkomstnivå (figur 8.2). Personer med lägre inkomst har sämre tillgång till grönområden, särskilt i landsortskommuner där mer än åtta procent uppger att de inte har ett grönområde inom gångavstånd (figur 8.2). Andelen med hög inkomst som saknar ett grönområde inom gångavstånd är 1,5 procent oavsett vilken typ av kommun personen bor i.
Länets invånare vistas oftare i grönområden om de har tillgång till grönområden nära bostaden. Tillgången till grönområden nära bostaden hänger ihop med hur ofta befolkningen vistas i dessa områden. Resultat från MHE 23 visar att nästan hälften av de som saknar ett grönområde inom gångavstånd också uppger att de sällan besöker ett grönområde (figur 8.3).
Sannolikheten för att en person skulle vistas i ett naturområde ”ofta” (≥ 1 gång/vecka) är högre för kvinnor än för män men påverkas av vilken typ av kommun personen är bosatt i. Andelen kvinnor som ofta besöker grönområden är 80 procent i storstadskommuner, 78 procent i förortskommuner och 75 procent i övriga kommuner. Motsvarande andelar för män är 72, 69 och 69 procent. Även åldern påverkar människors vistelse i naturområden. Åldersgruppen 18-29 år har lägst andel som ofta besöker naturområden (68 procent), medan åldersgruppen 30 till 39 år har högst andel som ofta besöker grönområden (78 procent) (figur 8,4).
Enligt vetenskapliga studier varierar människans förmåga att känna samhörighet med naturen med åldern. Förmågan är generellt hög under småbarnsåren, den sjunker sedan till sin lägsta nivå under den första halvan av tonåren, och ökar sedan snabbt upp till cirka 20-årsåldern. Därefter ökar den långsamt genom resten av livet [6]. Det finns förstås mycket annat som påverkar hur ofta människor vistas i naturområden, till exempel motivation, tid, tillgänglighet och fysisk hälsa.
Andra faktorer som påverkar hur ofta människor besöker naturområden är inkomst- och utbildningsnivå samt födelseland. Andelen personer som sällan vistas i grönområden (<1 gång/månad) är lägst bland höginkomsttagare (6 procent) och högst bland låginkomsttagare (14 procent). Cirka 6 procent av personer med hög utbildning och 17 procent med låg utbildning uppger att de sällan vistas i grönområden. Bland personer födda i Sverige är det knappt 8 procent som rapporterar att de sällan besöker grönområden, medan motsvarande siffra för befolkningen födda i länder utanför Europa var 21 procent (tabell 8.1). I jämförelse med tidigare undersökningar (2007 och 2015) är andelen som sällan besöker grönområden högst i den senaste undersökningen (2023) (tabell 8.2).
| Sverige | Övriga Norden | Övriga Europa | Övriga Världen | |
| Ofta | 79 | 76 | 71 | 58 |
| Sällan | 7,7 | 11 | 11 | 21 |
| 2007 | 2015 | 2023 | |
| Vistas sällan i grönområde | 8,1 | 7,6 | 10 |
Det finns många olika faktorer som kan påverka människors motivation att besöka grönområden. 2023 genomförde en grupp europeiska forskare en enkätundersökning med svarande från 33 europeiska länder [7]. Deras resultat visade att i genomsnitt cirka 10 procent av studiedeltagarna aldrig besökte grönområden men att det fanns stora skillnader i andelen icke-besökare mellan de olika länderna. I likhet med MHE 23 skilde sig icke-besökare och besökare åt med avseende på ålder, utbildningsnivå, etnicitet och bostadsort, även om trenderna inte var enhetliga i de olika länderna. De vanligaste skälen till att människor inte besökte grönområden var brist på tid och intresse, samt långa avstånd från bostaden. I Sverige uppgav 32 procent av studiedeltagarna brist på intresse som anledning, 19 procent svarade tidsbrist, ytterligare 19 procent långa avstånd från bostaden, 13 procent att de inte kunde ta sig till ett grönområde på grund av fysiska hinder och 16 procent hänvisade till ”andra anledningar”. Detta visar hur viktigt det är att ta hänsyn till behoven hos olika grupper av människor när grönområden utformas, planeras och sköts.
Kunskapen om grönskans positiva hälsoeffekter har ökat i snabb takt under det senaste årtiondet, inte minst vad gäller påverkan på psykisk hälsa [9]. Studier visar att en ökad vistelse i naturmiljöer leder till att färre drabbas av symtom på depression och ångest, samt en minskad konsumtion av antidepressiva läkemedel [4, 10]. Naturmiljöers mentala hälsofördelar verkar vara särskilt betydelsefulla för sårbara samhällsgrupper som barn, äldre och människor som lever under svåra socioekonomiska förhållanden [9].
En ökad vistelse i naturmiljöer leder till att färre drabbas av symtom på depression och ångest, samt en minskad konsumtion av antidepressiva läkemedel
Gravida kvinnor som bor i områden med mycket grönska löper mindre risk att föda barn med undervikt [11]. Sambandet mellan mammans exponering för grönska och barns födelsevikt har hittats i studier från många länder, och verkar vara starkast hos befolkningsgrupper som bor i områden med låg socioekonomisk status [12]. Ökad kontakt med grönska kan främja hälsosam utveckling hos barn [13]. Mycket talar för att barns lek i naturmiljöer gynnar utvecklingen av motoriska färdigheter såsom balans och koordination, vilket kan öka sannolikheten för regelbunden fysisk aktivitet under barn- och ungdomsåren [14-17].
Forskningen visar att även kortvarig exponering för naturmiljöer kan ha många positiva effekter på hälsa och välbefinnande [8]. Mekanismerna bakom kopplingen mellan grönska och hälsa samlas traditionellt i tre grupper:
Tillgång till grönska påverkar motivationen till fysisk aktivitet och kan på så sätt minska risken för övervikt [18] och skydda mot utveckling av typ 2-diabetes [19] och ett flertal allvarliga hjärt-kärlsjukdomar [20]. Att bo i grönare bostadsområden kan också kopplas till minskad dödlighet [21] och bättre sömn. Mer grönska minskar sannolikheten för sömnbrist och är kopplat till både bättre och mer sömn [22].
Tillgång till grönska påverkar motivationen till fysisk aktivitet och kan på så sätt minska risken för övervikt
MHE 23 visar att det finns en högre andel som skattar sin hälsa som ”bra” bland höginkomsttagare än bland låginkomsttagare. Oavsett inkomstens storlek är andelen som sällan vistas i grönområden högre bland människor som skattar sin hälsa som ”dålig” än bland de som skattar sin hälsa som ”bra” (figur 8.5). En högre andel som uppger att de sällan besöker grönområden klassas som överviktiga jämfört med de som ofta vistas i grönområden (figur 8.6).
Aktiv transport, som promenader eller cykling, är en viktig del av vardagsmotionen. Vilken typ av transport som man använder för att ta sig till sina dagliga aktiviteter påverkas inte av ifall de har ett grönområde på gångavstånd eller inte, enligt MHE 23. Det finns vissa skillnader mellan valet av transportmedel till dagliga aktiviteter, såsom arbete eller utbildning, och transportmedel till fritidsaktiviteter (figur 8.7). Andelen som bara använder aktiv transport är ungefär densamma för dagliga aktiviteter (15 procent) och fritidsaktiviteter (13 procent). Däremot är det något vanligare att använda privat passiv transport (privatbil) för att ta sig till fritidsaktiviteter (31 procent) jämfört med till dagliga aktiviteter (27 procent). Passiv kollektiv transport (buss, tåg) är däremot betydligt högre för dagliga aktiviteter (31 procent) än för fritidsaktiviteter (14 procent). Samtidigt är andelen som kombinerar aktiv och passiv transport mycket högre för fritidsaktiviteter (35 procent) än för dagliga aktiviteter (20 procent).
Enligt MHE 23 är tillgången till grönområden inom gångavstånd från bostaden genomgående hög i Stockholms län. Resultaten visar att gröna områden inte används i lika stor utsträckning av alla samhällsgrupper. Det kan finnas flera orsaker till detta, bland annat brist på motivation, tid eller dålig fysisk hälsa. Det är möjligt att inte alla människor är medvetna om var grönområden finns eller att de på grund av rädsla och osäkerhet väljer att inte använda dem. Eftersom en minskad exponering för grönska ofta sammanfaller med lägre socioekonomisk status, samtidigt som problemen kring dålig hälsa och övervikt är störst i just den gruppen, finns det en fara för att de samhällsgrupper som skulle kunna gynnas mest av att vistas i natur gör det minst.
WHO rekommenderar att grönområden på minst 0,5 hektar ska vara tillgängliga inom 300 meters avstånd från bostaden. I en stor europeisk studie [23] uppskattade forskarna hur många dödsfall bland den vuxna befolkningen som skulle kunna förhindras om WHO:s rekommendation om tillgång till grönområden uppfylldes. De fann att i genomsnitt i Europa skulle cirka 2,3 procent av den totala dödligheten som har naturliga orsaker och cirka 245 förlorade levnadsår per 100 000 person-år (1 person-år = en person observerad 1 år) kunna förhindras om WHO:s rekommendationer uppfylldes. För Stockholm var de motsvarande siffrorna 2,9 procent och 237 förlorade levnadsår per 100 000 person-år. Studien demonstrerade hur viktigt det är för människors hälsa med tillgång till grönområden, samtidigt som mer grönska även skulle bidra till utvecklingen av mer hållbara städer.
Närvaron av vatten, hög biologisk mångfald och låg bullerexponering under dagtid bidrar till positiva känslor hos användare av grönområden [24] Forskningsstudier har kopplat tillgången till grönska till människors upplevda livskvalitet och dessutom visat att sambandet verkar vara särskilt starkt i områden med låg inkomstnivå [25]. Faktorer som påverkar och bidrar till den faktiska användningen av grönområden inkluderar tillgänglighet, storlek, kvalitet, attraktivitet och underhåll, samt tillgång till gångvägar, skuggiga platser, vatten, gräsmattor, fågelliv, gatubelysning, idrottsplan och lekplatser [26]. Dessutom är det viktigt att det finns en tydlig skyltning både till och inom grönområdet, att området erbjuder aktiviteter som gör människor medvetna om att de finns och att det finns välskötta utrymmen som tillåter socialt umgänge [26].
Den faktiska användningen av naturområden påverkas av en rad individuella aspekter, som ålder, kön, inkomst, utbildning, yrke, familjens storlek, civilstånd, kulturell bakgrund och hälsotillstånd [27, 28]. Dessa faktorer medför skillnader i vad en person uppskattar och förväntar sig av ett grönområde. Enligt en schweizisk undersökning var den främsta motivationen för äldre personer att besöka närliggande grönområden att söka sociala kontakter, medan hos yngre personer var motivationen att kunna komma bort från vardagslivet och att ha möjlighet att reflektera i lugn och ro [29]. En holländsk studie visade en klar skillnad på hur olika etniska grupper traditionellt använder gröna ytor. Etniska holländare använde dem för fysisk aktivitet, medan flera andra etniska grupper använde gröna ytor mer som en plats för socialt umgänge [30]. Dessa skillnader mellan olika samhällsgrupper gör det svårt att planera ett ”universellt” grönområde som ska passa alla. Trots det skulle användningen av grönområden kunna ökas om områden planerades med olika gruppers behov i åtanke.
Henrik Möller,